Sägner

Här finns olika sägner från trolldomssamhället. Sanningshalten är omdebatterad, men de berättas gärna kring lägereldarna eller som godnattsagor. En väldigt känd sägen är sagan om de tre bröderna.

Den helande brisingamen

Skriven av Erica Persson

Det finns många gudaberättelser och många berättelser om Bifrosts grundare. Det finns historier om hur Frodhes skyddsgald lades för att skydda renblodiga från muginfågelns hunger. Om hur vid hot av en svärdsbärande armé Sigrun hamnskiftade och skrämde mugglare så att de än idag försöker utrota vargarna från Sverige. Om hur Dyri botade de som ingen annan kunde bota. Grundarnas mirakel är många och vilka som är sanna kommer inte ens spökena ihåg. Men det finns en legend som talar om två artefakter skapade av olika grundare, i olika syfte, men med liknande egenskaper.

Dyri, grundare för Frejheim och följare av Freja, hon såg faror och död runt om i världen, men hon såg också att ingen av hennes elever tycktes kunna nå hennes skicklighet inom helning. Istället för att klandra dem oroade hon sig vad som skulle hända när åldern tog henne, för åldern tar oss alla. För sina elever skapade så Dyri en artefakt, brisingamen. I den placerade hon den mäktigaste helarbesvärjelse världen skådat. Med den kunde timglaset vändas och liv räddas från i princip vilken skada som helst. Då Dyri gammal av ålder närmade sig sin tids slut hängde hon brisingamen runt halsen på en av sina gyllenröda knizzlare, Disa. Disa gick så med brisingamen och under många år helade hon Dyris lärjungar.

Så en dag begick en av Bifrosts elever det mest förbjudna brottet, hen begick mord och delade sin egen själ. Disa var inte mer än en knizzlare och försökte med brisingamens hjälp rädda, inte bara den döde, utan även den splittrade. Utifrån smycket sägs ha kommit ett bländande guldgrönt ljus som förblindade vem som än såg händelsen, och när ljuset lagt sig var knizzlaren och svartkonstnären borta. Kvar fanns den mördade, som nu vaknade till liv. Vad som hände med brisingamen och Disa är det ingen som vet, men genom historien har det berättats om händelser där någon av Frejas tro skadats och hur en gyllene katt helat dem.

Liksom Dyri skapade brisingamen så ville inte de andra grundarna lämna sina lärjungar oskyddade inför framtiden. Frodhe vävde en skyddsgald runt hela skolan som skulle skydda mot muginfågelns kall av rent trolldomsblod, men han visste att den inte skulle hålla för evigt. Han såg på brisingamens helande krafter och i trans lyssnade han till Odens röst. Så skapade Frodhe sleipner, en artefakt av åtta kedjor med vilket det inte bara gick att vända döden, utan helt lura den. Det var i alla fall vad Frodhe påstod, men innan han fick tillfälle att använda artefakten stals den och har, vad vi vet, aldrig setts igen.

Löwengrips flykt från Ryssland

Skrivet av Erica Persson

Ätten Löwengrip är en av de gamla svenska ätterna, men den har sina rötter i Ryssland och till för dryga fem sekel sedan var den rysk. Den som pratar med de gamla ryska familjerna idag och nämner Löwengrip kommer direkt att märka deras hatiska blickar, “Tjuvar!” väser de och spottar i marken. Exakt vad hatet grundar sig i är nästan glömt och det är mestadels hatet som består. Fast det finns ju historier. Den mest kända historien berättar om en cirkel av ryska ätter och hur Löwengrip var en av dessa. Tillsammans ägde de ett ovärderligt smycke med kraft nog att mörda vem som helst. Vissa säger att smycket smiddes av de första ruserna i Ryssland, att de kom som sjöfarare och brände ner byar i sin väg. Eldarna av släckta liv var det som drog till sig smyckets magiska krafter. Med tanke på vad magin är kanske det stämmer, men andra säger att det hamrades fram i barnablod av svartalfer i pakt med Babayaga och att det är det magiska blodet som kokat in magi i metallen.

Redan för femhundra år sedan var smycket gammalt och kraftfullt, och det ägdes av ett flertal familjer som tillsammans använde det för att göra sig av med sina fiender. Så en dag stal en ung Löwengrip smycket för egen vinning. Smycket var precis på väg att användas och de övriga familjerna reste sig i ilska mot Löwengrip, som trots det vägrade inte bara att lämna tillbaka smycket utan också att döda sin unga tjuv. I sju år rasade familjerna mot varandra, men ingen vågade göra något för drastiskt, Löwengrip höll trots allt ett mäktigt dödsvapen i sina händer. Trots det använde de aldrig smycket, de ryska familjerna hävdade dem för fega att släppa lös förbannelsen medan Löwengrip själva talade om att stoppa blodspillan.

Släktfejderna hade säkert fortsatt, om det inte var för att Löwengrip flydde Ryssland och slog sig ner i Sverige istället. Sverige tog emot ätten och de ryska familjerna nöjde sig med att ha jagat bort dem från sitt land. De valde att bida sin tid tills de en dag kan få tillbaka smycket.

Om smycket någonsin har funnits är osäkert, med de ryska familjernas hat finns kvar. De har också en målning av smycket i en gammal anteckningsbok. Dess magiska kraft är så stor att symbolen i sig är farlig och ingen har lov att röra boken utan speciella skyddsåtgärder.

Blodsdiamanterna 

Blod har en speciell betydelse för många olika former av magi, drakblod är en viktig ingrediens i massor av trolldrycker och enhörningsblod kan hela även den sjukaste magiker. Det finns även svartkonstnärer som använder andra magikers blod och rykten hävdar att det är härifrån vikten av blodstatus kommer. En historia berättar om blutdiamant - blodsdiamanten - som svartkonstnären Ansas Reinhartz skapade i början av 1700-talet.

Enligt vissa så tillhörde Reinhartz från början den tyska renblodsätten Regenherz, men blev avskuren från familjen för sitt osmakliga svartkonstbruk. Regenherz har alltid varit kända för sin svartkonst, så vad Reinhartz gjort för att bli avskuren är svårt att föreställa sig. Däremot är hans livsverk, blodsdiamanten, mer känt. Reinhartz kidnappade tretton trettonåriga renblodsbarn, merparten av dem från hans egen tidigare släkt. Barnen hängdes sedan upp och ner, fästa i fötterna. Efter att ha låtit dem hänga ett tag skar Reinhartz upp barnen med sin trollstav, från naveln till hjärtat, och lät blotet rinna ner över deras ansikten på oslipade diamanter som låg under dem. Diamanterna sög i sig av barnens blod och skiftade sakta färg, legenden säger att de blev behållare för svart magi, en kraftkälla att dra av och förstärka sin egen magi.

Med vilka förbannelser Reinhartz skapade blodsdiamanterna är osäkert då han hellre dödade sig själv än att låta sig dömas till en dementorkyss för sina brott. Men Tyskland minns fortfarande hur Reinhartz stal deras barn och av de tretton blodsdiamanterna finns det sju stycken kvar i världen som ministeriet inte hann förstöra. Vissa påstår att både Voldemort och Grindelwald haft en i sin ägo, för bara en så pass kallblodig svartkonstnär kan bruka dess magi.

Eiriksdotter och den underjordiska

En mörk natt för närmare ett århundrade sen rörde sig en ung häxa i de djupa skogarna i syfte att studera eldälvornas dans och fånga de ovanliga varelsernas gnistor i flaska för trollbrygdssyfte. Häxans namn var Sigrid Eiriksdotter, men hon skulle lämna skogen med något mycket farligare. Eiriksdotter berättade senare i sina memoarer att nattens mörker var lika tungt och statistiskt som en blick från en drake någon försökt stjäla ett ägg från. Hon anade oråd då skogens vanliga ljud försvann och tystnaden fyllde skogens alla utrymmen. Trollska toner följt av en dov trumma började röra sig mellan träden. Sången ökade i styrka och utan att hon kunde påverka det, hade benen börjat röra sig som på befallning och tagit henne djupare in i skogen. När mörkervarelsen steg fram bland träden förstod hon att hennes själ var förlorad, ty hon hade låtit sig lockas iväg av en underjordisk, dotter till underjordens härskare, Hel.

Eiriksdotter slängde en blick på sitt ur och räknade ut tiden till dess att gryningens första strålar skulle falla mellan träden. Med bedrägligt lugn hälsade hon den underjordiske, gratulerade henne till sin fångst och vävde in varelsen i en slöja av smicker. Den underjordiska, som aldrig hört annat än böner och gråt från sina offer, lät sig falla för smickret och lyssnade ivrigt på Eiriksdotters ord om hennes storhet. Så länge lyssnade den underjordiska att hon helt glömde bort att vara vaksam. När varelsen slet sig ur Eiriksdotters ord av att tuppen hördes gala, var solen redan på väg upp. Den underjordiska släppte genast kontrollen över Eiriksdotter och vände för att skynda tillbaka ner i Hels skyddande mörker. Men i samma ögonblick ryckte Eiriksdotter fram sitt trollspö och kastade en för oss okänd formel över varelsen, som genast fallit ihop på marken. Den huva som täckt varelsens ansikte avslöjade en kvinnas vackra ansiktsdrag, men enbart på varelsens högra sida. Den vänstra var ett förruttnande lik. Eiriksdotter mötte den döda blicken sekunder innan solens strålar träffade den underjordiskas kropp.

”Skriket varelsen utstötte förföljer mig fortfarande i mina drömmar. Ord kan inte beskriva den fasa som fyllde min kropp när varelsens klagotjut nådde mina öron”, berättade Eiriksdotter.

Den underjordiskas kropp ryckte i konvulsioner, alltjämt skrikande, en hand kramande någonting i ett tomt hänge runt halsen och den andra handen utsträckt mot häxan. Huden bubblade och fräste, men så sakta, sakta började varelsen sjunka ner genom marken. Kvar låg dess kläder och ovanpå trasorna blänkte ett mynt av okänt slag. Eiriksdotter tog med sig myntet som en trofé utan att veta dess syfte. Det var först en tid efter att Eiriksdotter och hennes äkta make, Trygge Ettling, rört vid myntet samtidigt som dess funktion gick upp för dem. Ettling råkade i dispyt med en annan magiker gällande ett skriftligt avtal som brutits. Magikern förbannade Ettlings högra hand så att han aldrig skulle kunna skriva avtal med den igen. Eiriksdotters egna högra hand började genast reagera på samma förbannelse som slog mot hennes make.

Eiriksdotter var mycket konstbegåvad och målade mycket. De underjordiska var alltid med i hennes tavlor antingen som en central punkt eller i bakgrunden och hon var in till sin dödsdag rädd för skogen och övertygad om att de underjordiska väntade henne där för att hämnas. Myntet försvann ett par månader innan hon dog, gömd för att se till att den aldrig skulle kunna skada någon igen då hon inte själv lyckades förstöra den.

Snöbäck och den helande muginfjädern

Skrivet av Erica Persson
I många århundraden har det gått legender om muginfågeln, om dess hunger efter renblodiga, om skräckvisionerna, och om ägget som sägs kunna skapa Odens öga. Men lika kända är berättelserna om den helande kraften i muginfågelns tertialfjädrar. De sägs bota alla sjukdomar och läka alla skador, varesig de är orsakade av svartmagi eller något annat. Att få tag på en fjäder sägs vara omöjligt, men i ätten Snöbäck finns en saga som berättas när sjukdomen besöker deras hem.

Det var för många, många år sedan, när en okänd pest drog över landet, som en ung häxa vid namn Almveig Snöbäck en dag fann sin älskade bror insjuknad. Pesten liknade inte den som drabbade mugglare och ingen botare hade förmågan att hjälpa honom. Dag efter dag såg Almveig sin bror förtvina i sjukdomen, och till sist en dag hade hans ögon täckts av de glupska bölderna. Almveig började gråta när hennes bror inte längre kunde se världen runt dem, när han själv inte längre kunde gråta över sin olycka. Då reste hon sig upp från sin sida vid trollkarlens bädd och lovade att om en värdslig bot ej stod att finna skulle hon söka bortom botare och trolldrycker. Brodern bad henne att låta bli, bad henne att stanna den lilla tid han hade kvar, men med pesten över ögonen kunde han inte se att Almveig redan hade gått.

Almveig färdades med sin kvast i många dagar och nätter innan hon nådde storskogen legenderna berättade om. Träden vad så stora och höga att ingen mugglares yxa någonsin lyckats fälla ett enda av dem och dit in begav sig häxan. Ensam med bara sin kvast och sin stav till sällskap letade Almveig. Hon talade med ett gammalt nordtroll som skakande på huvudet sa att pesten var ingenting deras örter kunde bota. Hon träffade ett skogsrå som sa att endast skogens varelser var hennes att sköta. Djupare och djupare in i skogen vandrade häxan, ända tills solens strålar inte längre nådde in bland grenarna. Där träffade hon en varelse som inte var en varelse, utan bara skuggor av vingar och ögon i mörkret.

Som den väluppfostrade häxa hon var gick Almveig ner på knä, för hon visste ju vilken varelse det var hon till sluta hade hittat, och varje Snöbäck vet att naturen och dess invånare ska behandlas med respekt.

“Muginfågel! Hör mig när jag ber dig om en av dina tertialfjädrar. En fjäder från dig kan rädda ett liv som än har många år kvar att leva. Om du ger mig vad jag ber om, ska du få vad som än står i min makt att ge dig i gengäld.”

Almveig väntade på ett svar, med kallsvetten sakta sipprande fram längs ryggraden stod hon knäböjande i skogen. Utan svar.

Det dröjde sju dagar innan Almveig återvände hem till sin bror. Pesten hade ätit hans ögon och hans kropps styrka, ändå hörde han häxans hemkomst och hur hon tände elden under kitteln. Det bubblade om innehållet och snart kom Almveig fram till bädden och bjöd sin bror att dricka. Brodern drack och för varje klunk av trolldrycken skalade bölderna bort sig från hans hud. Styrkan kom tillbaka och till slut öppnade trollkarlen sina ögon. Det första han fick se var sin syster och bindeln hon knutit om sina egna ögon. Under syntes de tydliga konturerna av utklösta hålor. Ändå log Almveig då det denna gång var hennes bror som började gråta när hon inte längre kunde, för varje Snöbäck vet att inget pris är för dyrt att rädda livet på de som står en nära.