Budet går som djävulsfyr, mellan eldstäder och med uggla sprider det sig. Om aurorer som blivit uppslitna ur sina sängar och fått stavarna brutna, om OS:are som meddelats att de kan tömma sin skrivbord och inte komma tillbaka, och så budet om honom.
En sista gång tittar Ritva på sin fosterfar där han ligger kall och stilla. Det är hans ansikte, hans stav och hans klädnad, men det är inte han längre. Nu behövs det ingen tvångspensionering. Gustav Gripen är död och hans plats är redan ersatt av en Nastrand med en siffra tatuerad på handleden.
“Renstjärna? Vi behöver dig.” Rösten bakom henne är tvekande, men Ritva tvekar inte när hon ställer sig upp och vänder ryggen åt kroppen av sin far.
“Är det dags?”
“Ja, representanterna från både Sleipnerorden och Magicians of Hope är på plats. De har Gleipner, och … ” Magikern tystnar, kan knappt själv tro på det hen säger. “Fenrir. Han är i mänsklig form, bunden med repet.”
“Bra.”
Med tankarna på sina små barn och sin partner höjer Ritva sin stav och transferar sig till Fenrirs nya fängelse. Platsen ligger under markytan och är säkrad med flera olika lås. I mörkret sitter en trollkarl med raggigt brunt hår, en fårfäll om axlarna och gammaldags kläder på sig. Han är bunden med ett gyllene rep som han hela tiden sliter och drar i. När Ritva och de andra närmar sig tittar han upp.
“Det här är slutet, ni kan inte stoppa Ragnarök.” Fast att han är människa har han varit varg så länge att rösten är mörk och dov som en morrning.
“Vi kan försöka. Var är din bror?”
“Min bror … han lever i sina följare. I sin stav. Har ni inte träffat dem?”
Ormsekten. Följarna av Jörmungands Stav som viskar sina silkesord i örat på anständiga magiker och sen ger de plötsligt sitt stöd till tanken på en mugglarfri värld.
Fenrir skrattar till. Ett skratt som nästan är ett ylande.
“Mina syskon kommer hämta mig innan det är dags, vi är alla tre en del av Ragnarök!”
“Hur förklarar du då att Hel är den som gjort Grindelwald sjuk?”
En kort sekund av osäkerhet tar över Fenrirs ansikte och inte för första gången känner Ritva tvivlet på den gamla seden. Varelsen framför henne är en gudabest, men samtidigt en magisk manifestation skapad av troende. Den vet inte allt. Den är inte ens samspelt med de andra.
“Hel skickade sin tjänare att förstöra Sleipner. Med artefakten förstörd har Grindelwald blivit sjuk, kanske till och med döende. Visste du inte det?”
Under loppet av ett par sekunder är trollkarlen tyst. Hans varglika ögon blänker och det går nästan att se hur tankarna tumlar runt om varandra där bakom. Till slut fnyser han till och korsar armarna bäst han kan framför bröstkorgen.
“Ragnarök kommer. Ni kan inte undvika förändringen nu.”
Ritva tar ett djupt andetag och skakar lätt på huvudet.
“Nej, det kan vi inte. Andra november bryts sekretessen, då kommer mugglarna veta om att vi finns.”
“Då kommer Anhängarna snart ha kontroll över dem. Då kommer Jörmungand snart ha hittat Tor och sen finns det inga mugglare mer.”
“Inte om vi har något att säga till om.”
Magikerna bakom Ritva tar alla ett steg fram. Sluter upp bakom henne, enade mot den framtid som Grindelwalds Anhängare står för.
Problemet är att de inte är de enda som är enade.
*
I en annan del av Europa sitter Grindelwald med sina siffror runt sig. Han är tungandad och pannan är feberblank, men han har sin stav i handen och runt sig har han de tolv ledarna för organisationen.
“Finns det något land som inte är vårt?”
“Inte i Europa.”
Grindelwald ler, men så börjar han hosta. Hostningarna skär genom tystnaden runt bordet, ingen rör sig förutom Acht, Florencia Biancardi, känd världsberömd botare. Hon höjer staven mot honom tills hostandet dör ut och hans andetag blir lättare.
“Se inte på mig så där. Tror ni att lite sjukdom kan besegra mig? Jag som är den mest fruktade svartkonstnären genom tiderna?”
Ingen nämner Ni-vet-vem. Ingen nämner blodstänken på bordsskivan. Den första som yttrar sig är Neun.
“Om Hel hämtar tillbaka er …”
“Det finns ingen Hel och det finns inga gudar.” När andra hör den rösten kryper de ihop och gömmer sig för hans blick, men inte siffrorna. Neun ryggar inte ens tillbaka utan fortsätter med samma starka stämma.
“Fenrir har dödat för oss i tre år nu, om de är gudar eller inte spelar ingen roll. De är starka.”
“Så slå tillbaka. De som gjorde det här …” Grindelwald ser ner på sin hand som greppar om änden på hans stav. Den är stadig, men spetsen på staven darrar. “Sleipnerorden. Jag tror att det är dags att vi tar itu med Sveriges lilla motståndsrörelse. Neun …” han avbryter sig, ser irriterad ut och vänder sig till andra änden av cirkeln. “Zwei, din svärdotter hade väl ett lämpligt boende för ett möte utom räckhåll för obehöriga öron?”
“Ja, hotell Draknästet.”
"Bra. Skicka ut till era svenska följare att det är dags att samlas för att krossa de som gjorde det här. Kalla till möte på hotell Draknästet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar