Sista lajvdagen på Fenrisulvens Kedjor infaller på en speciell högtid, nämligen fjättringsdagen. Vad är då detta för dag undrar du? Läs mer nedan!
Fjättringsdagen
I de nordiska länderna och utspritt i spåren av den gamla seden firas fjättringsdagen, en glad högtid som i grunden minns fjättringen av Fenrisulven och att hotet kuvades.Liksom julen har blivit en högtid som handlar om familj, tomtar och granar snarare än Jesus och kristendomen så är fjättringsdagen något som firas av troende såväl som icke-troende i gamla seden. Dagen är en helgdag som hyllar budskapen att vara tacksam och att våga.
Hur firas fjättringsdagen?
Varje fjättringsdag hålls marknader utspritt i större trolldomsbyar, även Mimersgatan och Kittelgränd överbelamras av marknadsstånd där det säljs mängder av olika kedjor, ulvamuletter och diverse krimskrams. Det är också enda dagen på året då Finns bryggeri säljer sitt berömda Vånvin, en bitande brygd för alla åldrar med kanske en droppe dumdristighetsdryck i var flaska (de som dricker alldeles för mycket tenderar att bli lite modigare än vad som krävs för att sätta handen i ett ulvgap).På fjättringsdagen ska det ätas och drickas gott, men det är också sed att alla som blir meddragna måste delta i kedjeleken. Alla byar har en upphöjd ring där ett antal magiker börjar med att koppla ihop sina händer för att sedan ge sig ut som en kedja och “fånga in” fler länkar. Blir din vänsterhand tagen in i kedjan måste du vara med och leka ;)
Leken fortsätter tills kedjan ger sig av in i ringen igen och avslutas med skratt och ylande. Det är en lek med mycket spring som ingen någonsin blir för gammal för.
Andra utsmyckningar kan vara ulvtänder eller pälsar. Vissa svartmagiker har också den dåliga smaken att stoltsera med avhuggna vänsterhänder hängande i bältet.
Förutom att blota visar de troende sin tacksamhet genom att någon gång under dagen göra någonting de inte vågat tidigare, allt från att be sin kärlek om en kyss till att förhäxa sina fiender (det sista en anledning att aurorer och OS-kontrollanter så sällan får ledigt på fjättringsdagen).
Vid barnens födelse tittade Oden på sin fosterbrors avkommor och hans blick blev sorgsen. “Hör mig Loke, alla dina tre barn bringar olycka till Midgård. Den yngsta kommer gå under, dömd att slukas av hat och död. Den andra kommer krama hårdare än någon annan, hårt nog att krama liv och lycka ur allt vi håller kärt. Den äldsta kommer sluka allt i raseri, bett och hugg.”
Arg över den ödesdigra profetian bannade Loke honom och anklagade Oden för avundsjuka då hans egen son visat sig vara en ynk. Förolämpat lämnade så Oden honom och de tre små, “Men det är med allas våra liv som insats.”
Loke vägrade att lyssna till sådant prat och hans barn började växa upp. Då Loke var den första animagusen och kapabel att förvandla sig inte bara till sitt innersta väsen utan många olika varelser tog det inte lång tid innan hans två äldsta barn visade sin läggning för animagi. Redan som småttingar föredrog de sina djurskepnader och i Asgård lekte Fenrir som en vargunge och Jörmungand som en orm tillsammans med sin syster. Hel hade svårare för animagi än sina bröder, men hon avundades dem inte utan spenderade så mycket tid hon kunde med de båda vilddjuren. Alla barnen blev vildare och vildare och då trollkarlarna till slut inte kunde förvandla sig tillbaka var Hel den första att märka det. En dag när hon närmade sig väste de och högg med sina vassa tänder, inte alls som hennes bröder längre. Som den intelligenta häxa hon var förstod Hel att de andra fastnat i sin animagusform, men som det barn hon var bad hon inte någon om hjälp för att lösa det. Istället höjde hon sin trollstav och prövade formel efter formel. Finite incantatem hade ingen verkan, reducto studsade av deras magiresistenta skinn och morte ignitum fick nästan båda två att attackera henne. I brist på annat att göra prövade Hel varenda trollformel hon kunde och med intentionen att de kanske kunde växa ur sin djurhamn ropade hon “Engorgio!”
Det om något var ett misstag. Både Fenrir och Jörmungand började växa, men först när de tornade upp sig över trädtopparna kom det hjälp.
Först dit var Oden som snabbt snärtade med sin stav och fick ett grepp om Jörmungands svans för att slunga honom långt, långt ut i havet där han högg tag i sin egen stjärt och vägrade släppa. Sedan dess har han varit känd som Midgårdsormen och vissa säger att han är rädd för att bita någon om han släpper. Andra säger att om han släpper kommer världen att rämna då han så länge slingrat sig så hårt om den att världen inte kan hållas samman av sig själv längre.
Fenrir var inte lika lätt att ta hand om som Jörmungand, med de enorma käftarna och kloförsedda tassarna var det ingen som kunde gå nära och hans skinn stötte bort deras trollformler. Då Oden tillsammans med de andra var på väg att uttala en dödsförbannelse bad Loke dem att låta bli, ulven var ju ändå hans son Fenrir. Till slut kom de överens om fjättra ulven borde räcka, på så sätt skulle han inte kunna döda någon innan Loke fann ett sätt att återställa sin son. Att fjättra Fenrir visade sig dock svårare än de trodde. Repet Löding slets av som vore det av papper och kedjan Drome likaså. Som sista utväg smidde dvärgarna Brokk och Sindre repet Gleipner. Gleipner var tunt som silkestråd och smitt av sex omöjliga ting, en katts buller, en häxas tagel, fiskens andedräkt, björnens nerver, fågelns spott och bergets rötter.
Då de skulle binda Fenrir en tredje gång vägrade han och först när Tyr erbjöd att lägga sin vänsterhand i hans mun som pant gick Fenrir med på det. Gleipner bands om Fenrirs baktass och när ulven förstod att han inte skulle komma loss bet han ner om Tyrs hand. För att få loss Tyr bända de upp Fenrirs käftar med ett svärd som de sedan lämnade där så att ulven inte ska kunna bita någon mer. Det var för sent för Tyrs vänsterhand, men Fenrir var fjättrad. Hotet från ulven som ska sluka världen kuvades.
Under alla de år som Fenrir stått fjättrad har han på grund av svärdet inte kunnat svälja något, därför har hans saliv runnit ur munnen tills det blev en flod forsande över marken. Den floden kallas Vån och det sägs vara samma flod som rinner genom Lilledråkvast.
Utsmyckningar
Den mest typiska utsmyckningen består av kedjor i olika storlekar, att ha runt halsen, händerna, midjan, över dörren eller någon annanstans. Ibland brukar par kedja samma sina vänsterhänder dagen till ära.Andra utsmyckningar kan vara ulvtänder eller pälsar. Vissa svartmagiker har också den dåliga smaken att stoltsera med avhuggna vänsterhänder hängande i bältet.
Gamla seden och fjättringsdagen
Varje fjättringsdag hålls blot för Odens vishet och Tyrs mod. Alla håller blot på olika sätt, men många troende väljer att färdas till Lilledråkvasts blot. Sedan 700 år tillbaka ligger byn vid floden Vån som har en symbolisk koppling till fjättringen i och med legenderna.Förutom att blota visar de troende sin tacksamhet genom att någon gång under dagen göra någonting de inte vågat tidigare, allt från att be sin kärlek om en kyss till att förhäxa sina fiender (det sista en anledning att aurorer och OS-kontrollanter så sällan får ledigt på fjättringsdagen).
Gudaberättelsen
De hemskaste profetiorna talar om Ragnarök och hur den enorma ulven Fenris ska slita sig lös för att äta världen, men Fenris har inte alltid varit en varelse sprungen ur marbrygd. Han föddes som Lokes äldsta barn, en i en skara på tre födda av joturskan Angerboda. Först kom Fenris, sedan Jörmungand och sist Hel.Vid barnens födelse tittade Oden på sin fosterbrors avkommor och hans blick blev sorgsen. “Hör mig Loke, alla dina tre barn bringar olycka till Midgård. Den yngsta kommer gå under, dömd att slukas av hat och död. Den andra kommer krama hårdare än någon annan, hårt nog att krama liv och lycka ur allt vi håller kärt. Den äldsta kommer sluka allt i raseri, bett och hugg.”
Arg över den ödesdigra profetian bannade Loke honom och anklagade Oden för avundsjuka då hans egen son visat sig vara en ynk. Förolämpat lämnade så Oden honom och de tre små, “Men det är med allas våra liv som insats.”
Loke vägrade att lyssna till sådant prat och hans barn började växa upp. Då Loke var den första animagusen och kapabel att förvandla sig inte bara till sitt innersta väsen utan många olika varelser tog det inte lång tid innan hans två äldsta barn visade sin läggning för animagi. Redan som småttingar föredrog de sina djurskepnader och i Asgård lekte Fenrir som en vargunge och Jörmungand som en orm tillsammans med sin syster. Hel hade svårare för animagi än sina bröder, men hon avundades dem inte utan spenderade så mycket tid hon kunde med de båda vilddjuren. Alla barnen blev vildare och vildare och då trollkarlarna till slut inte kunde förvandla sig tillbaka var Hel den första att märka det. En dag när hon närmade sig väste de och högg med sina vassa tänder, inte alls som hennes bröder längre. Som den intelligenta häxa hon var förstod Hel att de andra fastnat i sin animagusform, men som det barn hon var bad hon inte någon om hjälp för att lösa det. Istället höjde hon sin trollstav och prövade formel efter formel. Finite incantatem hade ingen verkan, reducto studsade av deras magiresistenta skinn och morte ignitum fick nästan båda två att attackera henne. I brist på annat att göra prövade Hel varenda trollformel hon kunde och med intentionen att de kanske kunde växa ur sin djurhamn ropade hon “Engorgio!”
Det om något var ett misstag. Både Fenrir och Jörmungand började växa, men först när de tornade upp sig över trädtopparna kom det hjälp.
Först dit var Oden som snabbt snärtade med sin stav och fick ett grepp om Jörmungands svans för att slunga honom långt, långt ut i havet där han högg tag i sin egen stjärt och vägrade släppa. Sedan dess har han varit känd som Midgårdsormen och vissa säger att han är rädd för att bita någon om han släpper. Andra säger att om han släpper kommer världen att rämna då han så länge slingrat sig så hårt om den att världen inte kan hållas samman av sig själv längre.
Fenrir var inte lika lätt att ta hand om som Jörmungand, med de enorma käftarna och kloförsedda tassarna var det ingen som kunde gå nära och hans skinn stötte bort deras trollformler. Då Oden tillsammans med de andra var på väg att uttala en dödsförbannelse bad Loke dem att låta bli, ulven var ju ändå hans son Fenrir. Till slut kom de överens om fjättra ulven borde räcka, på så sätt skulle han inte kunna döda någon innan Loke fann ett sätt att återställa sin son. Att fjättra Fenrir visade sig dock svårare än de trodde. Repet Löding slets av som vore det av papper och kedjan Drome likaså. Som sista utväg smidde dvärgarna Brokk och Sindre repet Gleipner. Gleipner var tunt som silkestråd och smitt av sex omöjliga ting, en katts buller, en häxas tagel, fiskens andedräkt, björnens nerver, fågelns spott och bergets rötter.
Då de skulle binda Fenrir en tredje gång vägrade han och först när Tyr erbjöd att lägga sin vänsterhand i hans mun som pant gick Fenrir med på det. Gleipner bands om Fenrirs baktass och när ulven förstod att han inte skulle komma loss bet han ner om Tyrs hand. För att få loss Tyr bända de upp Fenrirs käftar med ett svärd som de sedan lämnade där så att ulven inte ska kunna bita någon mer. Det var för sent för Tyrs vänsterhand, men Fenrir var fjättrad. Hotet från ulven som ska sluka världen kuvades.
Under alla de år som Fenrir stått fjättrad har han på grund av svärdet inte kunnat svälja något, därför har hans saliv runnit ur munnen tills det blev en flod forsande över marken. Den floden kallas Vån och det sägs vara samma flod som rinner genom Lilledråkvast.
